Välkomna till min förhoppningsvis givande blogg
min blogg
detta är då min nyskapta blogg, jag har skapat denna i första hand för min egna skull, här kommer jag skriva av mig dom dagar jag behöver det och dela med mig av mina tankar. Ska försöka behålla denna seriös och om ni vill höra om annat får ni hitta mig på Lunar :)
Alla är välkomna att läsa och kommentera fritt, men som sagt, jag kommer dela med mig om mina tankar så har ni klagomål eller andra förnedrande kommentarer så behåll dom för er själva. . .
Detta är en vanlig dag, en helt vanlig tisdag, en av de sju dagar som veckan består av, och snart har ännu en dag av våra 365 dagar per år flugit förbi. Men Inte klagar jag, jag tycker om när dagarna, veckorna, månaderna går fort, det betyder nya lov, sommar, höst, vår, vinter. är det inte underbart? alla nya minnen som skapas för varje dag. i princip varje dag händer något som förändrar oss som människa. Jag tycker om mitt liv, tror jag, om jag verkligen tänker efter flyter allting på bra och dag blir natt och natt blir dag. vad mer kan man begära?
Men så idag gick jag in på en ung kvinnas blogg, 20 år ung för att vara exakt. och hon har canser, och har hon tur har hon 1,5 månad kvar. nu har hon bara någon dag kvar, kanske finns hon inte kvar imorgon? detta får mig att tänka, det gör mig rädd..
Jag vill inte förlora någon, jag älskar mina nära för mtk, och jag vill verkligen inte dö själv, jag har så mycket kvar att
göra i mitt liv, så mycket att uppleva, jag vill bilda en familj, jobba mig uppåt på jobbet, gifta mig. . . JAg vet att man inte kan leva sitt liv i rädsla, men tänk, tänk så är det MIG det kommer drabba om några år..Jag vill inte det, så jag ska ta hand om mig och alla jag älskar på bästa tänkbara sätt.
usch nej, nu har jag väl fått ur mig det mesta, kanske för mycket?! Så nu ska jag till min underbara pojkvän, jag ska krama honom en extra gång och berätta för honom hur mkt han bertyder, och ajg ska se till att göra det en gång för mycket! För vet ni vad? en dag, kan ni ha sagt det en gång för lite, och då kanske inte personen finns kvar att berätta det för.
Hejdå!
detta är då min nyskapta blogg, jag har skapat denna i första hand för min egna skull, här kommer jag skriva av mig dom dagar jag behöver det och dela med mig av mina tankar. Ska försöka behålla denna seriös och om ni vill höra om annat får ni hitta mig på Lunar :)
Alla är välkomna att läsa och kommentera fritt, men som sagt, jag kommer dela med mig om mina tankar så har ni klagomål eller andra förnedrande kommentarer så behåll dom för er själva. . .
Detta är en vanlig dag, en helt vanlig tisdag, en av de sju dagar som veckan består av, och snart har ännu en dag av våra 365 dagar per år flugit förbi. Men Inte klagar jag, jag tycker om när dagarna, veckorna, månaderna går fort, det betyder nya lov, sommar, höst, vår, vinter. är det inte underbart? alla nya minnen som skapas för varje dag. i princip varje dag händer något som förändrar oss som människa. Jag tycker om mitt liv, tror jag, om jag verkligen tänker efter flyter allting på bra och dag blir natt och natt blir dag. vad mer kan man begära?
Men så idag gick jag in på en ung kvinnas blogg, 20 år ung för att vara exakt. och hon har canser, och har hon tur har hon 1,5 månad kvar. nu har hon bara någon dag kvar, kanske finns hon inte kvar imorgon? detta får mig att tänka, det gör mig rädd..
Jag vill inte förlora någon, jag älskar mina nära för mtk, och jag vill verkligen inte dö själv, jag har så mycket kvar att
göra i mitt liv, så mycket att uppleva, jag vill bilda en familj, jobba mig uppåt på jobbet, gifta mig. . . JAg vet att man inte kan leva sitt liv i rädsla, men tänk, tänk så är det MIG det kommer drabba om några år..Jag vill inte det, så jag ska ta hand om mig och alla jag älskar på bästa tänkbara sätt.
usch nej, nu har jag väl fått ur mig det mesta, kanske för mycket?! Så nu ska jag till min underbara pojkvän, jag ska krama honom en extra gång och berätta för honom hur mkt han bertyder, och ajg ska se till att göra det en gång för mycket! För vet ni vad? en dag, kan ni ha sagt det en gång för lite, och då kanske inte personen finns kvar att berätta det för.
Hejdå!
Kommentarer
Trackback
